skip to main |
skip to sidebar
Jaha, då var det väl bara att sätta punkt här. Avveckla, packa ihop, tänka på refrängen. Tack Belgrad för denna gång!
Jag kan varmt rekommendera en liten tripp hit ner, kanske en långhelg eller så. Om du bortser från det "inte så vykortsmässiga" första intrycket av stan (dvs. om du blundar hela vägen från flygplatsen), så finns det massor att uppleva bakom den slitna ytan - folklivet, maten, musiken, nattlivet, kulturen, parkerna, floderna, den långa sommaren. Belgrad är en riktig storstad, full av energi. Billigt är det också, med svenska mått. Och - kollektivtrafiken fungerar utmärkt, trots alla varningar.
Under 2008 kan man ju exempelvis roa sig med Melodifestivalen i Belgrad, den galna trumpetfestivalen i Guca (350.000 besökare - jag blir garanterat en av dem!), Exit-festivalen i Novi Sad (Europas bästa festival 2007)...etc etc. Om inte storpolitiken sätter käppar i hjulet, vill säga. Det vore synd - det här är ju ett kul ställe!
Det sägs att kvinnorna på Balkan gillar pälskragar. Kan det verkligen stämma? Jag gör en vetenskaplig studie på väg till jobbet. Av tolv kvinnor framför mig i bussen är inte mindre är tio klädda i pälskrage. 83%. Myth Confirmed. I nästa avsnitt undersöker jag myten att serbiska män gärna klär sig i mysbyxor.
När du besöker Belgrad måste du kika in på Hotel Moskva och ta en eftermiddagsfika. (Missa inte den klassiska Moskva-tårtan!) Enligt guideboken är Hotel Moskva "en populär mötesplats för montenegriner". Ja, inte vet jag.
Terazije-fontänen i förgrunden hade i alla fall en framträdande roll i de blodiga protesterna mot Milosevic i mars 1991, då fontänen ockuperades av studenter i fyra dagar. Hur ockuperar man en dricksvattenfontän?
Jag blir ganska ofta påmind om att jag inte är någon riktig serb, trots att jag klär mig i mjukisbrallor och skinnjacka, svarar "molim" i telefon och allt sånt där. Ta t ex. kön till den lokala grillkiosken. Att bo vid stans bästa pljeskavica-grill är väldigt trevligt. Problemet är den ständiga kön, eller klungan, utanför kiosken.
För att komma framåt i en serbisk klung-kö måste man visa framåtanda, ta chanser, vara offensiv, på hugget. Om du som försynt svensk ställer dig i utkanten av klungan och väntar snällt på din tur, så kommer du inte fram förrän alla andra har gått hem. De riktiga serberna kommer omärkligt och elegant att passera dig i kön som om det vore det mest naturliga i världen. Svensk köteknik är helt enkelt inte konkurrenskraftig här, och det har faktiskt hänt att jag har gett upp och gått hem och tagit en macka i stället. Och när jag själv försöker mig på en snygg men diskret liftwaffe-trängning så blir jag garanterat tillrättavisad; nej nej, det är kö här!
Jag är väldigt glad att jag inte kör bil här i stan, för samma system gäller i trafiken. I synnerhet i de stora rondellerna, där du måste vara en väldigt skicklig och övertygande förhandlare för att ta dig UT ur rondellen om du har råkat hamna i den inre delen. Det finns inga filer, inga regler, inga hänsyn, bara en väldig cirkulär arena där Slaget om Rondellen utspelas.
Just nu längtar jag efter att få slappna av i en vanlig, begriplig, svensk tur-och-ordning-kö.
Turbofolk-kväll på Teatro bar i Belgrad. "Tvillingarna" (Blizanci) spelade sig igenom hela turbofolklistan - den ene tvillingen på sång och den andre på balkan-synt med dragspelsknappar. Alla sjöng med.
Det korrekta vore kanske att utropa kulturskymning och döma ut alltihop som banal, vulgär och kommersiell skit. Eller så struntar man i det och har en kul kväll i stället, vilket inte är ett dugg svårt på det här stället.
"Mitt hjärta är som en gul liten kyckling,
som darrar när du rör mig..."
"Turbofolk" är ett rätt exotiskt serbiskt musikfenomen, ett slags upp-pimpad folkmusik som spelas flitigt på klubbarna i Belgrad. Tänk dig dragspels-techno med orientalisk sång så kommer du ganska nära.
Den kitschiga turbofolken har inget vidare anseende, och den har kritiserats för allt möjligt, från alla möjliga håll. I vissa skivaffärer tar man öppet avstånd från turbofolk. Men musiken är väldigt poppis i Belgrad och den funkar utmärkt som partymusik. Serber är ju duktiga på att festa, och har man väl upplevt stämningen på någon av de heta turbofolk-klubbarna i Belgrad så är man fast. I alla fall lite. Halvdekadenta "Teatro bar" är ett måste när du besöker Belgrad!
Megastjärnan Ceca (även känd som Arkans hustru) är utan tvekan genrens drottning. Aca Lukas är den största manliga stjärnan, och han sägs även kontrollera en stor del av flodbåtsklubbarna i Belgrad. En intressant detalj är kopplingarna mellan turbofolken och 1990-talets Milosevic-regim. De flesta som är gamla nog att minnas 90-talet gör fula grimaser när man nämner Turbofolk.
Jag har tre tv-kanaler som visar turbofolk-videor dygnet runt. Det mest obegripliga med dessa videor är de två lättklädda "dansarna" som alltid håller till strax bakom sångartisten, och kör ett riktigt risigt aerobics-pass. Jag lovar, det GÅR inte att missta detta för dans.
ÄNTLIGEN fattar jag också vad det var för gala på gamla "Tasmajdan"-stadion (precis utanför mitt vardagsrumsfönster) en kväll i höstas - det var turbofolkfestival! Packat med folk, otrolig stämning, publiken sjöng med så rutorna skallrade. (Jag har nu fått tag på dvd:n, Zvezde Granda, Tas 2007, om någon vill låna...så ja, lugn nu, inte alla på en gång.)
Efter att ha lyssnat mig fullkomligt yr på serbisk etno-/folk-/gypsy- /trumpet-/coffeeshop-/etc.-musik är det dags för nästa steg i utvecklingen. Dags för turbofolk! Sagt och gjort, efter jobbet stegar jag in skivaffären och ber att få lyssna på lite turbofolk. Jag har tur; tjejen i affären är en riktig kännare, och dessutom väldigt hjälpsam, även om hennes engelska är lite knackig.
Efter lite rotande i turbofolk-sektionen kommer hon med en cd, ger mig den med ett leende och säger "Song 9 is best!". OK, jag sätter skivan i spelaren... Goga Sekulic, nummer nio var det..."09. Sexi Biznismen". Hrrrmm...snygg flört, men nu är jag ju faktiskt inte affärsman utan diplomat, i alla fall för tillfället.
OK, finns det mer i samma stil? Nytt rotande i lådan och hon kommer tillbaka med senaste Seka Aleksic-cd:n, "Kom och ta mig!" (Dodji i uzmi me!). HRRRMM... Jag tackar för hjälpen, betalar skivorna och lämnar butiken.
Att jag gillar Belgrad har säkert framgått, men det finns mindre charmiga sidor också. En sådan är luftföroreningarna som belägrar innerstan vid kallt väder. En förklaring till den dåliga luften heter brunkol - lignit - ett smutsigt bränsle med lågt energiinnehåll, som det råkar finnas gott om i Serbien. När temperaturen sjunker börjar fastighetsägarna skyffla brunkol i värmepannorna, och då doftar det inte björkvedsbrasa direkt.
Jag blev förvarnad, men var ändå inte beredd. Vindstilla dagar slår lukten emot dig som en vägg när du kommer ut på morgonen. Gatorna ligger inbäddade i ett dis, röklukten sätter sig i kläderna. Folk verkar dock ta det hela med ro, och i väntan på bättre luft kan man ju alltid fräsa runt och kedjeröka i sin stinkande lilla Yugo-bil. (Undrar förresten om svenska barn fortfarande ritar rykande avgasrör på bilarna...Belgrad-barnen gör det garanterat.)
Den internationella närvaron är väldigt påtaglig i Pristina. Överallt FN-kontor, vita FN-bilar, och en och annan KFOR-jeep med svenska flaggan vajande på taket. Vissa byggnader ser ut att vara donationer från yttre rymden.
I Kosovo använder man märkligt nog euro-pengar. Jag råkade dessvärre betala en middag i Pristina med en serbisk 10-dinarsedel (=1,20 kr) i stället för 10 euro...förmodligen något av det minst politiskt korrekta man kan göra i Kosovo just nu. (Taxichaffisen i Belgrad som fick 20 euro i dricks för en 25 kr-resa var betydligt gladare.) Man ska inte blanda valutor i diplomatplånboken.
